Berättelsen om fikat

Jag försöker att tänka tillbaka på den första gången som mitt fika blev viktigt men det var såklart inte en specifik gång, utan en process, en lång mödosam resa där kaffet navigerade mig genom livets stress. Jag ska försöka att beskriva detta så sakligt som möjligt och lägga poesin åt sidan för en stund. Det började när barnen var små.

Häromveckan när Lillfisen kom hem och undrade när jag skulle laga mat, svarade jag att jag inte visste för jag hade inte fikat ännu.

– Men herregud, utbrast Lillfisen, klockan är ju sju, vet du att vi pratade om detta med Elsa (en av barnens kompisar men hon heter förstås inte Elsa på riktigt) igår och berättade hur galen du är med ditt fika, att du alltid ska fika oavsett hur sent det är på kvällen. Vi kan komma hem från någonstans klockan elva på kvällen och du ska ändå fika och ingen får störa dig när du fikar!!

– Nej precis! Och ändå så stör ni mig. Alltid! Ni är så himla respektlösa, svarade jag med glimten i ögat.

Även om det förstås är hundra procent sant. Barnen har aldrig klarat av att låta bli att störa mig när jag intar mitt eftermiddagsfika, eftermiddag med modifikation då, för precis som Lillfisen säger så intar jag mitt eftermiddagsfika även om klockan hinner bli elva på kvällen.

Det började som sagt när barnen var små, jag behövde något som bara var mitt, en stund för mig själv där jag fick vila. Men det fick jag aldrig. Aldrig lämnade de mig ifred. De förstod helt enkelt inte. De hade ingen tidsuppfattning. Fikat blev ändå något för mig att klamra mig fast vid. Även om jag visste att stunden för mig själv inte skulle bli lång så kunde jag med hjälp av att fokusera på mitt fika och att titta på något på datorn med hörlurar på ändå få en deltidsflykt till en annan värld för en stund.

Barnen har blivit stora och idag ser livet annorlunda ut. Min tidigare heliga stund med kaffe och macka kändes nu begränsade istället för att ge mig en stunds vila. Kanske var det dags att utvärdera mitt fika?

Jag strök mitt eftermiddagsfika från schemat och testade det i några dagar. Det gav mig mer frihet men jag blev också helt galen av hunger! Tre större mål per dag räckte inte för mig. Min hjärna kraschade. Så jag satte in mitt eftermiddagsfika på dagordningen igen men tidsmässigt så var det i vägen för mig. Det krockade nästan alltid med Jonssons dagliga långpromenad och om jag sköt fram promenaden lite så att jag hann fika innan så blev fikastunden mest stressig, vilket förstås var väldigt kontraproduktivt, och så blev jag kissnödig så fort vi gått utanför dörren. Kaffe är många bra och goda saker men det är också vätskedrivande. Om jag istället fikade efter långpromenaden så blev fikat sådär sent och för tätt inpå middagen och så får det bara vara på undantag och inte varje dag.

Visst hade jag funderat på om jag inte kunde ta med mig mitt fika på långpromenaderna och nog var det en bra idé men det var också väldigt annorlunda från hur mitt fika hade sett ut i över ett decennium: Den heliga stunden, det underbara avbrottet, den fantastiska övergången från dagens arbete till kvällens arbete. Från det att packa ihop dagen och att gå ut i köket och meditativt brygga två koppar kaffe och bre mig en macka, till att sätta mig ner med fikat och försvinna iväg en stund… magiskt!

Men om en vill förändra något så måste en göra och inte bara fundera, så jag gjorde.

Jag gjorde min sedvanliga meditativa bryggning av två koppar kaffe och bredde mig en macka men istället för att sätta mig ner med den så packade jag ner den i ryggsäcken.

Nu går jag långa skogspromenader med Jonsson och vi har hittat vår plats i skogen där vi sätter oss en stund och tittar ut över fältet mellan träden medan jag dricker kaffe som får vara rykande hett i några korta sekunder och Jonsson pendlar mellan att tigga brödkanter och att ligga fint. Hon är duktig hon. Och eftermiddagsfikat gör det som det ska göra, det ger mig en stunds vila.

Odling enligt Vilda

Jag har odlat på många olika platser och i större delen av mitt liv, där jag kom åt och med det som fanns. Jag odlade örter och blommor hemma på fönsterbrädan i mitt barnrum. Jag grävde upp en bit av min morbrors gräsmatta när de först köpte sitt hus. Jag har odlat på balkonger i olika lägen, i pallkragar, lådor på hjul, i krukor på trappen och på friland i skyddat läge i odlingszon 2 och nu odlar jag mitt i skogen i ett jäkla köldhål i Östergötlands sydligaste spets. En skulle kanske kunna tro att jag nu är vis av många års erfarenhet men jag tror att för att bli bra på att odla så behöver en lära känna platsen en odlar på och sådant tar tid och jag har inte haft så mycket tid på en och samma plats, utan mina platser har ständigt förändrats. Det finns tre saker som alla plantor vill ha i olika mängd och det är vatten, sol och näring men jag tror att mängden kan skilja sig åt beroende på omgivning och att nyckeln till odlingsframgång är att lära känna just sin plats på jorden och att odla så mycket som möjligt från egna fröer. Fröer från plantor som har växt på din plats är mer anpassade efter just den platsen än fröer som har växt någon annanstans. Jag tror också att det är bra att känna sig själv och välja grödor därefter. Är jag en person som hänger i trädgården varje ledig stund eller vill jag helst att det mesta ska sköta sig själv eller är jag kanske någonstans mittemellan. Jag hänger gärna i trädgården varje ledig stund men mest bara för att titta och uppleva och inte för att rensa ogräs och plocka sniglar. Det är väl kanske få som gillar att rensa ogräs och plocka sniglar men jag kan hänga i trädgården, se ogräs och sniglar och ändå inte orka göra något åt det. Det är inte något som jag vill lägga tid och energi på. Visst rensar jag en hel del ogräs och plockar en massa sniglar ändå men jag kan precis lika gärna strunta i det och låta ett område bli helt överväxt eller uppätet och jag är okej med det. Eller snarare att jag har accepterat att det är något som jag inte orkar engagera mig i just nu. Inget är konstant. Livet är föränderligt. Den odlingsperson som jag är just nu är inte den jag är när livet ser annorlunda ut.

Jag är just nu inte särskilt bra på gödsel men jobbar på att bli bättre. Jag har boken ”Gödsel” men har ännu inte orkat ta mig igenom den. Det är ingen kritik mot boken utan det är min hjärna som inte pallar att läsa så mycket text med det upplägget. En bok som funkar bättre för min typ av hjärna är Runåbergs ”Boken Runåbergs Fröer: Grönsaker, kryddor och blommor för nordiska trädgårdar”. Den är mer som ett uppslagsverk där en kan kolla upp vad exempelvis lökväxter vill ha för förutsättningar för att må bäst. Det tycker jag är toppen och då behöver jag inte ha det i huvudet, det är rätt fullt där just nu!

På bilden här ovan kan ni se när jag precis har varit borta hos grannen och hämtat hästskit och öst ut det i en av pallkragarna som gödslas inför kommande säsong. Den är inte jättefärsk men heller inte i närheten av färdigbrunnen. Angående obrunnen gödsel så råder det lite förvirring tycker jag. Det pratas ofta om att obrunnen gödsel kan ”bränna” ömtåliga rötter. Jag tror att det kommer från att gödseln under nedbrytningsprocessen när den ”brinner”, kan bli väldigt varm men jag uppfattar det som att den här ”brännan” ofta blandas ihop med gödselns styrka. Om gödseln är färsk så skulle den ”bränna” genom att vara för stark. Det här tror jag är en sån där odlingslögn som likt viskningsleken gick från värme till styrka någonstans på vägen och så har alla bara fortsatt att säga styrka. Färsk gödsel enligt min erfarenhet och enligt min odlingsguru Charles Dowding är snarare inte optimal för plantorna pga att den inte är nedbruten och därmed inte näringsrik ännu och då får inte plantorna det de behöver och mår kanske inte så toppen. Sedan beror det såklart på vad det är för gödsel. Men hästskit som jag har tillgång till, upplever jag behöver brinna färdigt för att kunna ge näring till plantorna.

Det här med gödsel är en hel vetenskap och jag har massor att lära här. Gödsel är nog min akilleshäl i odlingen och jag tycker att det är rätt trist att läsa böcker om just gödsel. Men Dowdings youtubeklipp på ämnet har gett mig lite mer kött på benen och vi behöver kanske inte förstå allt in i minsta detalj för att kunna tillgodose våra odlingar med bra grejer.

Sedan sommaren 2017 odlar jag mitt i skogen och just nu vet jag faktiskt inte om jag kommer att kunna odla där med någon större framgång. Det är väldigt kallt och jag har haft svårt att erkänna det och odla därefter. Det blir också en hel del konkurrens om vatten och gödsel mellan grönsakerna och träden. De träd som står på min tomt kan jag förstås göra något åt men jag vill inte ta bort alla träd och så vill jag gärna ha fruktträd. Men träden i skogen är inte mina och de kommer nog att stå där i minst sju år till innan skogsbolaget kommer och tar bort dem. Vi har en dunge med träd i ena hörnet av köksträdgården där vi hänger upp våra hängmattor på våren men jag kanske får leta upp någon plats i skogen istället och ta bort min dunge för att grönsakerna ska ha en rimlig chans. Det står också en mellanstor ek utmed köksträdgården och den vill jag verkligen inte ta ner men träd nära odlingar är ingen hit så jag har kanske inte något val.

Summan av ovanstående tankenystan är väl: Lär känna din plats och utgå från de tre grunderna; vatten, sol och näring och hitta en bra balans i det. Ta inte andras odlingsråd för lag utan fundera på hur det ser ut hos just dig och vem du är just nu där du står i livet. Och så tycker jag att vi gör en lista över odlingsmyter och slår hål på dem!

• Gräv på hösten om du har lerjord. Jo men visst! Men ännu hellre gräv inte alls. Låt microlivet leva ifred.
• Färsk gödsel bränner ömtåliga rötter. Jo men visst! Om den blir väldigt varm under sin nedbrytningsprocess men kanske inte pga att den är för stark. Och om du lägger färsk skit direkt på bäddarna så uppstår inte den där värmen på samma sätt som den gör i en kompost med väggar. Jag tror att det är det som behövs för att det ska kunna bli sådär varmt, väggar och tak liksom. Men färsk gödsel (beroende på vad för skit det är) kan ta näring från plantorna i sin nedbrytningsprocess. Detta kanske kan balanseras upp dock.
• Du ska så purjolök i mars-juni. Jo men visst! Men det som står på fröpåsarna ska endast ses som rekommendationer. Det går jättebra att så året om. Vissa grejer funkar bättre på vår och höst och andra på sommaren, så är det ju men en får inte veta om det kan funka på andra tider på året om en inte försöker.

Huw slog exempelvis hål på snigelmyten i en av sina senaste videos

Vilken odlingsmyt slår du hål på?

Min allra första årskrönika eller nåt

I cirkus tre timmar har jag sporadiskt ätit på min frukost och sett tjugo minuter på det första avsnittet ur den fjärde säsongen av Sabrina. Samtidigt har jag diskuterat med en vän det här med att summera sitt år och skriva en årskrönika som en sedan delar på sina social medier. Jag känner mig lite kluven till dessa årskrönikor som delas hej vilt idag och jag vet faktiskt inte varför. Jag tänker inte här börja att analysera varför jag känner som jag gör inför folks årskrönikor utan jag tänkte faktiskt skriva en själv, trots mina kluvna och oanalyserade känslor, eller ja någon slags variant av årskrönika eller något åt det hållet i alla fall…

Så vad har hänt i mitt liv det här året då? Jag började med att scrolla tillbaka på ett av mina instagramkonton hela vägen ner till förra nyårsafton för att kicka igång mitt dåliga minne och genast kände jag mig dyster. Oerhört dyster! Det kanske är en anledning till varför jag inte gillar årskrönikor. Men nu skulle jag ju inte gräva i det, så jag försöker att trycka undan de känslorna och hitta saker som jag vill minnas och lyfta fram. Usch så deppigt det låter! Ja ni hör ju, det kanske inte är någon bra idé det här med årskrönika för mig… Men jo, jag ska banne mig klämma fram mina high lights om det så är det sista jag gör!

Så varsågoda!

Året 2020 började med en magiskt rosa solnedgång som sedan visade sig vara ett hemskt omen om en stundande katastrof.

2020 var året då vi började med eldnätter

2020 var året då jag äntligen fick upp odlingstunneln på Rååshemmet.

2020 var året då jag byggde ett gurkhus

2020 var året då jag SUP:ade för första ggn, trots att vi haft SUP:en sen förra sommaren men då bogartade avkommorna den hela tiden!

Jag stod faktiskt upp en stund men det brydde sig någon inte om att dokumentera

2020 var året då avkomma var på sin första fest och mammin fick hålla sig vaken läääääänge för att hämta

2020 var året då vi blev klara med renoveringen av ett rum av två på övervåningen

(Tydligen så har jag inte dokumenterat det färdiga resultatet, vilket jag finner högst besynnerligt!)

2020 var året då vi påbörjade operation utomhusbadkar

2020 var året då jag för fösrsta gången stod på reko och sålde plantor

2020 var året då vi hade hemmafestival och bestämde oss för att göra den till ett årligt evenemang. Välkomna 31 juli 2021!

2020 var året då jag hittade såpnejlika i byn

2020 var året då jag röjde i boden

2020 var året då vi påbörjade operation rullskridskobanebygge

Ett klipp av många den regniga dagen då bygget påbörjades

2020 var året då jag öppnade Jordrotens Magiska Butik i fysisk form

Och så skissade jag på en logga:

Och så hamnade jag i Tranås Posten under en högst förbryllande rubrik:

2020 var året då jag började hänga upp tavlor i trapphuset igen

Jag konstaterar när jag scrollar på mina instagramkonton, att jag har en tendens att börja året rätt hårt, planera in alldeles för många mål och drömmar att uppnå, krascha någon gång framåt våren eller försommaren, för att sedan trampa vatten hela sommaren och in på höstkanten och sedan gå ner i någon slags insiktsdvala under vintern, få för mig att jag är pigg och stark och kör på för hårt igen i början av det nya året. Hur vore det om jag gjorde annorlunda 2021? Det kanske är dags att lära mig av det misstaget nu. Ja jag tror faktiskt det! 2021 har jag bara ett mål och det är Jordrotens Magiska Butik.

På återskrivande!

När vemodet lättar

Jag kände för att lyssna på Kultiration idag och närmare bestämt deras album med samma namn men jag har haft svårt för att lyssna på det albumet då det påminner mig om en tid i mitt liv som jag inte har kunnat besöka utan vemod.

Jag vill inte tillbaka, jag är där jag vill vara men jag kan sakna en del saker med den tiden, det var så mycket som var enklare då och så mycket som jag var lyckligt ovetandes om, en enklare tid helt enkelt. Men idag när jag satte på ”Lejoninna” så kände jag inte längre det vemod som låten tidigare orsakat och jag kunde besöka mina minnen utan sorg och smärta. Tiden läker alla sår säger de och kanske är det så… I slutet av den här perioden i mitt liv som musiken påminner mig om så skrev jag den här texten:

---

Någonting du var

Räddaren i nöden, eller kanske guds ängel,

det var så jag såg dig.

När jag behövde dig mest

fanns du där för mig.

Då vårsolen stod som allra högst var vägen framför mig

någon annanstans.

Men då tog du min hand och följde mig sakta framåt.

Jag hade två lungor fulla av ord som klöste sig ur min hals och

du tog emot dem med öron av mjukaste ull.

.

Sommarens ljumma nätter fnittrade vi oss igenom,

vi dansade som älvor till kloka meningar om kärlek och respekt.

Drömmar utan kompromiss,

drömmar utan gränser låg framför våra fötter och

vi plockade upp dem med varsamma händer.

Du och jag,

vi såg varann.

.

En biljett för två på samma tåg i samma riktning,

tog oss dit vi ville.

Där det röda bor,

där skulle vi så vår önskan.

Med vatten och ljus i de frodigaste av jordar,

skulle det växa sig starkast utav alla.

.

Men.

Det blev aldrig så.

.

Drömmen vi hade glömdes bort.

Tåget tog oss någon annanstans och vi gick av och

vandrade ut i den kalla betongen.

Alla vackra adjektiv och verb som studsat mellan oss försvann.

Det vakuum som nu finns mellan dig och mig,

det som var du och jag,

dödar färgen inom oss.

Vi fyller vardagen med grönt och blått i brist på sanningen,

men utan den är vi vilsna;

förvirrade små höns som inte minns någonting om den höga vårsolen eller sommarens ljumma nätter.

.

Vem ska hålla mig i handen nu?

.

Du var någonting för mig som jag nu får vara för dig.

Jag är din vän och jag älskar dig.

Jag älskar dig.

Jag hade glömt det sista stycket. Någonstans på vägen i vardagen med kamp och stress och för lite sömn och det ena problemet som avlöste det andra, så tappade jag bort en viktig grej. Eller tappade är egentligen fel ord, jag orkade helt enkelt inte. Jag orkade inte vara en vän. Jag orkade inte vara social och bjuda till. Jag orkade ingenting. Jag tror att jag börjar vakna upp ur det nu och att det är därför som det inte längre gör ont att besöka mina minnen från tiden 2010ish, så idag lyssnar jag på ”Kultiration” om och om igen och reminisce:ar om the good old days och dagarna som ligger framför mig.

På återskrivande!

Inget liv är utan svårigheter

Jag skulle inte säga att jag lever mitt drömliv, för ett drömliv har inte så mycket att göra med materiella ting men jag har huset och det står ute i skogen lagom långt från civilisationen. Med andra ord så har jag de materiella tingen för att leva mitt drömliv men det är som att jag har papper och penna men inte förmågan att lyfta pennan och rita på pappret. Något saknas.

På ytan kanske jag lever ditt drömliv men inget liv är utan svårigheter. Alla har problem, alla går igenom uppbrott, sjukdom, dödsfall och annat jävla grus i skon. Sorg är en del av livet. Problem är en del av livet. Det är helt enkelt så det funkar, livet. Liv kan inte existera utan död och det finns ingen glädje utan sorg. Allt behöver sin motsats.

Jag kan bli väldigt provocerad av folk som verkar hinna och orka allt det där som inte jag hinner och orkar, inte för att jag missunnar dem på något sätt, utan för att det påminner mig om drömmar som aldrig blev eller sorger och misslyckanden i mitt liv. Allt handlar om mig och har egentligen inget att göra med dom som jag kan bli avundsjuk på. En ska inte jämföra sig med andra, det har en ingenting för, en vet ändå aldrig allt om andra, vilka svårigheter de kämpar med och hur många gånger deras tvättmaskin har gått sönder på en vecka, så det är liksom rätt så ”mu” att jämföra, som Joey skulle säga.

 

Men ändå gör vi det, jämför oss med andra. Jag tex jämför mig med folk som har stora köksträdgårdar där grönsakerna fullkomligen sprutar ut ur alla hörna och kanter och tänker ”ja visst men hen har ju en partner som hjälper till, hen behöver ju inte själv laga all mat, tvätta alla kläder, ringa hantverkare när pumpen inte funkar för sjuttioelfte gången den här månaden, eller gå på föräldramöten och blåsa på onda knän osv osv osv. Inte konstigt om hen då orkar odla hela tomten full med grönsaker”. Och ja, rent konkret så stämmer kanske det men jag vet ju inte nånting om hur deras liv ser ut egentligen och bara för att just den grejen med partner som delar på livets måsten, kanske stämmer så finns det säkert en massa annat som är tufft för dom men som kanske är ganska enkelt för mig.

Min poäng är att jag inte vet om hur andras liv ser ut bara för att jag följer dem på sociala medier och det gör inte du heller och det som är enkelt för mig, kan vara svårt för någon annan. Vi vet inte ens allt om folk vi känner. Vi berättar inte allt för varandra men också, vi är inte den andra och kan inte veta exakt hur de tänker och känner. Som sagt, det som är enkelt för mig kan vara skitsvårt för någon annan och därför har en ingenting för att jämföra sig med andra.

Det kanske är möjligt att det är enklare för någon annan att odla alla dessa grönsaker än vad det är för mig att odla lika mycket men det betyder inte att dens liv är enklare att leva än mitt. Alla har sin skit att bära, sina sorger att gå igenom, ingen är förskonad från livet. Nu pratar inte om jag om orättvisor i samhället, utan om individen som vi jämför oss med. Samhälleliga orättvisor är en helt annan historia.

Jag kommer nog inte att sluta att jämföra mig med andra hemma på kammaren när livet känns svårt och orättvist men jag kan påminna mig själv när jag gör det att jag faktiskt inte vet hur det är med alla saker och ting i andras liv. Jag går ju i mina skor och du går i dina och dina skor passar inte mig så jag kan aldrig helt och fullt förstå hur det är att vara du och så är det med det.

Imorgon ska jag skriva om något som säger precis tvärtemot det jag har skrivit om idag. Eller ja, kanske inte imorgon men någon gång i alla fall…

På återskrivande!

 

 

Inget ljus utan mörker: Acceptans! Samt håll i er det här kommer att bli långt

Jag är en person som egentligen gillar det mörka och skrämmande. Som barn älskade jag skräckfilm och såg det mesta jag kom över trots min då ringa ålder. Jag var den enda av mina klasskamrater som fick se tv-serien V, den kom ut 1984 och jag var då bara sju år. Idag skulle nog inte en sjuåring tycka att den serien var särskilt läskig alls men med den teknik som fanns i början av 80-talet så var det såklart en annan femma.

Idag fixar jag inte att kolla på mörka och skrämmande filmer och serier. Det tar för mycket av min energi men det kanske inte är korrekt att säga att jag ”egentligen” gillar det, för den jag var då är inte densamma som den jag är nu och ”egentligen” kanske bara är ett nostalgiskt minne av den jag en gång var. Eller så är det här bara en period i mitt liv som är som den är och när den är slut och en ny period börjar så kanske jag känner helt annorlunda… Allt handlar om balans. När livet suger röv så behöver en mata det med extra mycket pepp för att orka med och vad kan vara mer peppigt än skratt? Nu är ju humor en sån där sak som är som baken men här är några serier som får mig att skratta:

Jag är en känsloförespråkare. Ingen känsla är mer värd än någon annan, vissa känslor är bara mer besvärliga att känna än andra men det är en helt annan sak. Jag tror att vi har svårt för de ”negativa” känslorna pga att vi inte accepterar dem i samhället. Det är mest ”gråt inte” och ”var inte ledsen” som vi får höra när vi växer upp. Men att inte tillåtas att känna våra känslor när vi känner dem, skadar oss och vi får då svårt att hantera dem när vi känner dem. När vi gör motstånd mot en känsla så växer den och kan tillslut få enorma proportioner som vi inte klarar av att känna. Med det sagt så ska jag nu berätta om några knep som jag tar till när mina ”negativa” känslor tar för stor plats, som exempelvis när jag ska sova. För även om jag är en känsloförespråkare så behöver jag min nattsömn och jag tänker att det i ”dessa tider” kan vara bra med lite tips på hur en kan skingra eventuella orostankar.

För mig är odling och självförsörjning ett stort intresse, så när jag behöver tysta min hjärna så sätter jag på någon av de youtubers som jag följer. Mina favoriter är:

De flesta youtubekanaler har videolistor och dessa kör jag med automatisk uppspelning på låg volym för att tysta tankarna så att jag lättare ska kunna somna. Om du inte gillar odling, så kolla på något annat, gärna något som du redan har sett så att du inte blir för intresserad av att hänga med i handlingen. Det motverkar liksom syftet.

Jag tror att många i detta vilsna samhälle där vi inte får lära oss att känna och ta hand om alla våra olika känslor, förväntar sig någon lösning där vi ska bli kvitt det som är jobbigt, att vi liksom ska fixa det och sedan är det bra. Men jag tror inte att det funkar så. Du har väl hört att det gör ont att växa? Kanske är det så att vi löser ett problem, tar oss ur en negativ känsla men att det sedan väntar ett nytt problem som vi behöver ta oss an, för det är så vi växer och blir klokare. Om vi får allt serverat, hur ska vi då kunna växa? Om jag alltid får maten lagad åt mig så lär jag mig inte att själv laga mat och inget räcker med endast en gång, precis som att du inte får en god kondition av att springa bara en gång. Nej, det krävs regelbundenhet för att bygga upp något och underhåll för att hålla det i gott skick. Det är ingen skillnad med känslor. Om en vill bli bra på att vara ledsen så behöver en tillåta sig att vara det när en är det och när en är bra på att vara ledsen så vet en att det inte varar för evigt, precis som att glädje inte varar för evigt, för inget varar för evigt. Hänger ni med?

Nu kanske det låter motsägelsefullt att samtidigt som jag pratar om att känna sina känslor, så pratar jag också om hur en kan låta bli att känna det som är jobbigt. Men var sak har sin tid och på natten vill jag sova, jag behöver sova, jag måste sova! Annars funkar jag inte och då måste jag hitta sätt som hjälper mig att skingra orostankar och annat som kan ställa till det för min nattsömn. Det betyder inte att jag inte tar tag i det som oroar mig vid ett annat tillfälle, för gör jag inte det så kommer oron växa tills den exploderar. Men som sagt, inget försvinner. Just det som oroar mig nu försvinner när jag har mött det och gjort vad jag behöver med det men det kommer alltid något nytt och det behöver vi acceptera, annars kommer vi känna oss misslyckade. Nästa grej är nästa grej och har inget att göra med det som vi redan har bearbetat, även om det handlar om samma sak, så är det viktigt att komma ihåg att allt har lager. Vi kanske bara bearbetade det första lagret och därefter kommer nästa lager. Ja som löken, ni vet!

Men en kan inte hålla på och jobba på sig själv 24-7. Det är viktigt med vila! Jag vilar gärna på instagram. Nu följer jag över 3000 konton på insta och jag har många favoriter så jag kan ju inte nämna alla här men de tre första jag kommer att tänka på är:

View this post on Instagram

Sol på snöre

A post shared by Wildroot🍄🐝🌱 (@_wildroot_) on Aug 22, 2019 at 8:33am PDT

View this post on Instagram

How crazy to think at one point in time not long ago I used to post full text posts here daily. • That I had the spare energy I suppose to push that hard into an emotional core & rip some shit to talk about out of those dark places needing healed or the bullshit around me needing called out. • Then just a little bit back from then & a little further up the mountain I used to push myself to post twice daily. • At that point I was grasping onto the growth of not this account but self that for the first time I was able to see,not only see but was brave enough to imagine what life might be like if I just kept pushing for change & acceptance of self. • Even further back in time & much further up the mountain I struggled to post anything as my hands didn't work(literally)& my thought processing abilities were fucking murdered by benzo withdraw. • This was all about literal survival,or at the very least hoping to be witnessed before I died up there of many potential threats including my own tortured body/mind,but I ain't even gana lie the first time someone said"Hey can I buy some of that oil from you?"it was the first spark of hope,of a fucking way forward I had seen in a long hard time. • So here I am full circle,struggling to post very often,not having all that much to say, having hard fought nights that I feel lucky to make it through,uphill battles & massive blows I'm not so sure I'll exactly pull off with any real grace. • But it's not full circle because this is a whole new dance,this is what it feels like to almost be at the top of this mountain I've been scaling.This is what it feels like to give all of yourself to something so monumental. • This is me having to pour all of me into my hands,the work,& the never ending strategical thinking to pull off what so many have told me I'll never do. • This is me fighting like my life & the lives of others depend on me making it to the top because they do. • As soon as I reach that place I know I'll be able to look out & see the hope of energy to be deeply present returned as I rest & receive the hands on support I need. • That will be a beautiful day & make the next mountain to climb as small as a molehill my friends!

A post shared by 🌾🌑🌾April Graham🌾🌑🌾 (@she_is_of_the_woods) on Aug 20, 2019 at 7:56am PDT

View this post on Instagram

Puderljus och minusgrader . . . . . . . . . . . . . #husqvarna #oldhouse #gamlahus #levandehem #kulturarv #vedspis #visseljohanna #vårkänslor #lantlivet #lantligt #1700talshus #återbruk #jagbevarar #bonnakök #interör #scandinavianhome #underbaraboning #madrasstyg #enkelhet

A post shared by Marie Malmborg (@brandgulan) on Feb 13, 2020 at 12:10am PST

Vill du ha fler vackra och kloka instatips så kolla in mina händelser på instagram. Jag tipsar gärna och ofta om konton jag gillar där och kom ihåg att inget varar för evigt och att allt kommer igen. Sommaren tar slut så småningom, oftast i september men det blir sommar igen nästa år och året efter det…

Berätta gärna om era ”mota Olle i grind-tips”.

På återskrivande!

 

Come rain or shine

Det är en sådan dag idag… då jag helst bara vill vara inne, läsa trädgårdsböcker och kolla på odlingskanaler på youtube.

Men det struntar hönsen i, de vill ha sitt hus städat och skiter i hur jag mår eller vilket skitväder det är ute. Min ångest bryr sig inte heller om att jag vill göra annat än att stryka grejer från att göra-listan, för gör jag inte det så kommer ångesten hit å ba ”vad var det jag sa din latmask”. Dryg liten jävel den där ångesten! Ingen rim och reson där inte. Eller så är det just det det är…

Jag har ju skrivit om det här med att leva med sina styrkor och svårigheter tidigare och om jag vet vilka de är så kan jag rätta mig efter dem. Eller så kan jag ta smällen efteråt om jag tycker att det är värt det. Jag vet exempelvis att jag mår mycket bättre om jag stryker några grejer från att göra-listan även på de dagar då orken är obefintlig och humöret i botten. Jag vet också att jag har större chans att somna skapligt om jag har hållit igång kroppen under dagen. Att göra saker med kroppen, tystar min hjärna och jag blir också mer trött och då får inte hjärnan lika stor chans att sätta igång på kvällen när jag ligger still i sängen och försöker sova. Så trots dagens humör och det deppiga vädret så hoppar jag i stövlarna och går ut…

På återskrivande!

Att leva med sina svårigheter

Idag har jag fattat ett beslut. Det är alltid skönt när beslut är fattade oavsett om det är ett tufft beslut eller ett roligt beslut. Att veta vad jag ska förhålla mig till hjälper mig att släppa taget om saker och att komma vidare. När saker och ting ligger och skvalpar så tar det energi även om jag inte aktivt tänker på dessa saker så finns de där och hindrar mig från att hålla fokus på det jag gör. Jag har provat att göra listor på olika sätt och på olika teman, exempelvis saker som behöver göras idag och saker som behöver göras på huset men jag tappar bort dessa listor eller glömmer bort att följa dem och pricka av.

Vi har alla våra styrkor och svårigheter som vi behöver lära oss att leva med och anpassa oss efter. Jag vill så gärna lägga all min energi och mitt fokus på att bygga upp köksträdgården men jag har saker som är viktigare att göra först och när jag ger köksträdgården en massa tid så blir inte det som jag borde prioritera först färdigt. Och ingenting annat blir färdigt heller. Jag ränner omkring som en yr höna och sliter lite här och lite där men ingenting blir ens i närheten av klart. Det blir som att skrapa på en ruta som hela tiden immar igen. Arbetet jag gör blir meningslöst då det inte ger något resultat och jag känner mig som Sisyfos varje gång jag har kört en diskmaskin och det står mig tusen diskmaskiner åter.

Jag har idag bestämt mig för att släppa köksträdgården tillsvidare. Jag är dock inte så säker på att jag kommer att kunna stå fast vid det här beslutet men det känns som att en sten har fallit från mina axlar i och med att jag släpper taget om att slita med omplanteringar, utplanteringar, nysådder, odlingstunneluppsättning och anläggandet av nya bäddar, fort fort fort innan allt förfaras och helst i förrgår.

Det var ju inte så här mitt liv skulle se ut när jag fattade beslutet om att sälja huset i Queertorp och flytta till Rååshemmet permanent. Men det är svårt att programmera om sig själv efter 40 år av stress men vill en bli bra på något så krävs hängivenhet och jag ska nu hänge mig åt att bli bra på att sitta här och lukta på blommorna.

När jag säger att jag ska släppa på köksträdgården tillsvidare så menar jag inte att jag ska slänga en presenning över den och inte göra någonting. Jag vill vara nöjd med det jag har åstadkommit där hittills och släppa på min förhoppning om att lyckas få till 500 kvm odlingsyta på cirka fem sekunder, för det är inte möjligt. Jag kan heller inte så en massa frön som jag inte har odlingsyta till eller tid att ta hand om. Så nästa vår får det bli strikta regler och noga planering kring vilka sorter jag får så. Det är svårt när drömmar får motstånd av verkligheten men jag tror att drömmarna är lättare att göra verklighet av om en ser möjligheterna istället för motståndet. Jag ska gå och öva på det nu.

På återskrivande!

Att leva drömmen

Igår så skrev jag om min övertygelse eller tro eller vad du nu vill kalla det. Jag tror på universum som kraft och att universum är allt, både mörker och ljus, dag och natt, glädje och sorg. Natalie i youtubevideon som jag snubblade över i förrgår kväll berättar om hur hon blev väldigt sjuk när hon började närma sig sin dröm och hur hon ser på det som mörka krafter, eller Satan som vill förstöra hennes dröm. Jag ser på det som att det är universum som hjälper mig genom att tvinga mig att ta några steg tillbaka och titta på min dröm och känna efter om det här verkligen är det jag vill.

Min dröm var att bo i skogen och odla mina egna grönsaker och på många sätt kan nog den drömmen kännas rätt så simpel, drömmen om att bo på landet och vara lite självförsörjande doftar gärna lite rosa skimmer men verkligheten är sällan som drömmen. I verkligheten blir en ibland insnöad på vintern och ofta vaknar en också upp i ett svinkallt hus, för på natten kan en inte elda. Djuren ska ha omsorg oavsett väder eller hur du mår, skitsamma om du har vinterkräksjuka liksom, djuren ska fortfarande ha mat, vatten och rent hus. Veden hugger inte sig själv, konstigt nog och grönsakerna kräver näring och skadedjursbekämpning. Det kan vara hårt arbete och den delen av att bo som vi gör är inte alltid med i beräkningen när du drömmer din dröm.

När vi först flyttade till huset där vi bor nu, så gick det mesta som kunde gå fel, fel. Jag tänker inte räkna upp allt, inte ens litegrann, för det är inget som jag vill lägga energi på men jag är övertygad om att alla problem som avlöste varandra var universums sätt att fråga mig ”vill du verkligen det här, det är inget enkelt liv du har valt och ska du leva så här så behöver du förstå hur tufft det kan vara”.

Att drömma är enkelt men att leva drömmen är svårare. Mitt svar till universum är och förblir ”ja”. Jag vill leva så här och jag är beredd att arbeta hårt för att leva enkelt.

På återskrivande!

 

Onda och goda krafter

Igår kväll snubblade jag över den här videon på youtube:

Videon handlar om att drömma mycket och stort och att hjälpa andra att nå sina drömmar genom att heja på dem. Kvinnan i videon, som heter Natalie, pratar också om att hon, när hon var på väg mot sin dröm, blev väldigt sjuk, så sjuk att hon endast kunde gå de sex stegen mellan sängen och badrummet. Att något sådant händer när en står endast några steg ifrån att ens dröm ska bli verklighet, kan ju vara förvirrande och nedslående och en kanske börjar tvivla på att det verkligen är det här en vill eller att en kanske inte ska klara av det osv. För Natalie verkar det handla om att Gud tillhandahåller drömmen och Djävulen försöker att förstöra. För mig handlar det om universum och universum är allt, både mörker och ljus, dag och natt, glädje och sorg. Det som Natalie tänker är mörka krafter som vill förstöra, ser jag som att universum hjälper mig att vila om jag gör för mycket, eller att universum tvingar mig att ta några steg tillbaka och titta på min dröm och känna efter om det verkligen är det här jag vill.

2012-2013 bodde jag och barnen i en liten tvåa i centrala Norrköping, bara några meter från en av de promenader som omringar innerstaden. Det var trångt, det var högljutt och helt galet lyhört. Barnen skrek från det att jag väckte dem på morgonen och grannen bankade i väggen, tills det att vi kom fram till spårvagnshållplatsen för att ta oss till lekskola och skola. Det här minns inte barnen, framförallt det ena barnet pratar ofta om hur bra livet var när vi bodde i tvåan i stan. Jag gillar verkligen hennes förmåga att enbart minnas det goda med den tiden, och mycket gott var det ju också. Men det var som sagt trångt och högljutt och helt galet lyhört. Jag kunde inte sova om nätterna pga av grannar som kollade på fotboll eller hade fest och att vi störde stressade mig något enormt. Vi mådde verkligen inte bra av att bo där.

När vi var på väg därifrån och flyttlasset skulle gå om bara några dagar och jag hade hur mycket som helst att göra så blev jag sjuk. Jag fick jättehög feber och låg helt däckad. Jag blev arg och frustrerad, jag hade ju inte tid att ligga där och vara sjuk, jag hade saker att packa! Jag fräste och svor och beklagade mig till alla som orkade lyssna men mitt i all frustration så lyckas jag ändå tänka att det är universum som talar om för mig att jag behöver sakta ner och ge mig tid att vila. För det är min övertygelse eller tro eller vad du nu vill kalla det. Problemet är dock, att samhället inte funkar så, jag kan inte ge mig tid att vila, jag har tider att passa och kan inte vila förrän efter jag har passat tiden. Universums ”läxor” funkar sällan med den ”moderna människan”. Jag fick inte vila, det enda som hände av min ”läxa” var att jag fick ännu mindre tid på mig att bli klar med packning och flyttstäd och allt annat som jobb, barn och mat. Jag blev alltså inte utvilad av min sjukdom utan bara ännu mer utsliten.

Är universum ond då som gjorde livet mer besvärligt för mig? Nej det tror jag inte. Jag tror att universum vill mig väl och försöker hjälpa mig att vila när jag inte själv tar mig tid till det men att universum inte förstår att jag har skit att göra och att jag måste göra det inom en viss tid och där blir det en krock. Jag tror dock att krocken inte skulle bli lika stor om vi människor levde mer i naturen och följde årstidernas rytm istället för att ränna omkring och försöka vara lönsamma. Men det är förstås lättare sagt än gjort.

På återskrivande!