Att leva med sina svårigheter

Idag har jag fattat ett beslut. Det är alltid skönt när beslut är fattade oavsett om det är ett tufft beslut eller ett roligt beslut. Att veta vad jag ska förhålla mig till hjälper mig att släppa taget om saker och att komma vidare. När saker och ting ligger och skvalpar så tar det energi även om jag inte aktivt tänker på dessa saker så finns de där och hindrar mig från att hålla fokus på det jag gör. Jag har provat att göra listor på olika sätt och på olika teman, exempelvis saker som behöver göras idag och saker som behöver göras på huset men jag tappar bort dessa listor eller glömmer bort att följa dem och pricka av.

Vi har alla våra styrkor och svårigheter som vi behöver lära oss att leva med och anpassa oss efter. Jag vill så gärna lägga all min energi och mitt fokus på att bygga upp köksträdgården men jag har saker som är viktigare att göra först och när jag ger köksträdgården en massa tid så blir inte det som jag borde prioritera först färdigt. Och ingenting annat blir färdigt heller. Jag ränner omkring som en yr höna och sliter lite här och lite där men ingenting blir ens i närheten av klart. Det blir som att skrapa på en ruta som hela tiden immar igen. Arbetet jag gör blir meningslöst då det inte ger något resultat och jag känner mig som Sisyfos varje gång jag har kört en diskmaskin och det står mig tusen diskmaskiner åter.

Jag har idag bestämt mig för att släppa köksträdgården tillsvidare. Jag är dock inte så säker på att jag kommer att kunna stå fast vid det här beslutet men det känns som att en sten har fallit från mina axlar i och med att jag släpper taget om att slita med omplanteringar, utplanteringar, nysådder, odlingstunneluppsättning och anläggandet av nya bäddar, fort fort fort innan allt förfaras och helst i förrgår.

Det var ju inte så här mitt liv skulle se ut när jag fattade beslutet om att sälja huset i Queertorp och flytta till Rååshemmet permanent. Men det är svårt att programmera om sig själv efter 40 år av stress men vill en bli bra på något så krävs hängivenhet och jag ska nu hänge mig åt att bli bra på att sitta här och lukta på blommorna.

När jag säger att jag ska släppa på köksträdgården tillsvidare så menar jag inte att jag ska slänga en presenning över den och inte göra någonting. Jag vill vara nöjd med det jag har åstadkommit där hittills och släppa på min förhoppning om att lyckas få till 500 kvm odlingsyta på cirka fem sekunder, för det är inte möjligt. Jag kan heller inte så en massa frön som jag inte har odlingsyta till eller tid att ta hand om. Så nästa vår får det bli strikta regler och noga planering kring vilka sorter jag får så. Det är svårt när drömmar får motstånd av verkligheten men jag tror att drömmarna är lättare att göra verklighet av om en ser möjligheterna istället för motståndet. Jag ska gå och öva på det nu.

På återskrivande!