Jag kände för att lyssna på Kultiration idag och närmare bestämt deras album med samma namn men jag har haft svårt för att lyssna på det albumet då det påminner mig om en tid i mitt liv som jag inte har kunnat besöka utan vemod.
Jag vill inte tillbaka, jag är där jag vill vara men jag kan sakna en del saker med den tiden, det var så mycket som var enklare då och så mycket som jag var lyckligt ovetandes om, en enklare tid helt enkelt. Men idag när jag satte på ”Lejoninna” så kände jag inte längre det vemod som låten tidigare orsakat och jag kunde besöka mina minnen utan sorg och smärta. Tiden läker alla sår säger de och kanske är det så… I slutet av den här perioden i mitt liv som musiken påminner mig om så skrev jag den här texten:
Någonting du var
Räddaren i nöden, eller kanske guds ängel,
det var så jag såg dig.
När jag behövde dig mest
fanns du där för mig.
Då vårsolen stod som allra högst var vägen framför mig
någon annanstans.
Men då tog du min hand och följde mig sakta framåt.
Jag hade två lungor fulla av ord som klöste sig ur min hals och
du tog emot dem med öron av mjukaste ull.
.
Sommarens ljumma nätter fnittrade vi oss igenom,
vi dansade som älvor till kloka meningar om kärlek och respekt.
Drömmar utan kompromiss,
drömmar utan gränser låg framför våra fötter och
vi plockade upp dem med varsamma händer.
Du och jag,
vi såg varann.
.
En biljett för två på samma tåg i samma riktning,
tog oss dit vi ville.
Där det röda bor,
där skulle vi så vår önskan.
Med vatten och ljus i de frodigaste av jordar,
skulle det växa sig starkast utav alla.
.
Men.
Det blev aldrig så.
.
Drömmen vi hade glömdes bort.
Tåget tog oss någon annanstans och vi gick av och
vandrade ut i den kalla betongen.
Alla vackra adjektiv och verb som studsat mellan oss försvann.
Det vakuum som nu finns mellan dig och mig,
det som var du och jag,
dödar färgen inom oss.
Vi fyller vardagen med grönt och blått i brist på sanningen,
men utan den är vi vilsna;
förvirrade små höns som inte minns någonting om den höga vårsolen eller sommarens ljumma nätter.
.
Vem ska hålla mig i handen nu?
.
Du var någonting för mig som jag nu får vara för dig.
Jag är din vän och jag älskar dig.
Jag älskar dig.
Jag hade glömt det sista stycket. Någonstans på vägen i vardagen med kamp och stress och för lite sömn och det ena problemet som avlöste det andra, så tappade jag bort en viktig grej. Eller tappade är egentligen fel ord, jag orkade helt enkelt inte. Jag orkade inte vara en vän. Jag orkade inte vara social och bjuda till. Jag orkade ingenting. Jag tror att jag börjar vakna upp ur det nu och att det är därför som det inte längre gör ont att besöka mina minnen från tiden 2010ish, så idag lyssnar jag på ”Kultiration” om och om igen och reminisce:ar om the good old days och dagarna som ligger framför mig.
På återskrivande!
ViLdA JoRdRoTeN 