Onda och goda krafter

Igår kväll snubblade jag över den här videon på youtube:

Videon handlar om att drömma mycket och stort och att hjälpa andra att nå sina drömmar genom att heja på dem. Kvinnan i videon, som heter Natalie, pratar också om att hon, när hon var på väg mot sin dröm, blev väldigt sjuk, så sjuk att hon endast kunde gå de sex stegen mellan sängen och badrummet. Att något sådant händer när en står endast några steg ifrån att ens dröm ska bli verklighet, kan ju vara förvirrande och nedslående och en kanske börjar tvivla på att det verkligen är det här en vill eller att en kanske inte ska klara av det osv. För Natalie verkar det handla om att Gud tillhandahåller drömmen och Djävulen försöker att förstöra. För mig handlar det om universum och universum är allt, både mörker och ljus, dag och natt, glädje och sorg. Det som Natalie tänker är mörka krafter som vill förstöra, ser jag som att universum hjälper mig att vila om jag gör för mycket, eller att universum tvingar mig att ta några steg tillbaka och titta på min dröm och känna efter om det verkligen är det här jag vill.

2012-2013 bodde jag och barnen i en liten tvåa i centrala Norrköping, bara några meter från en av de promenader som omringar innerstaden. Det var trångt, det var högljutt och helt galet lyhört. Barnen skrek från det att jag väckte dem på morgonen och grannen bankade i väggen, tills det att vi kom fram till spårvagnshållplatsen för att ta oss till lekskola och skola. Det här minns inte barnen, framförallt det ena barnet pratar ofta om hur bra livet var när vi bodde i tvåan i stan. Jag gillar verkligen hennes förmåga att enbart minnas det goda med den tiden, och mycket gott var det ju också. Men det var som sagt trångt och högljutt och helt galet lyhört. Jag kunde inte sova om nätterna pga av grannar som kollade på fotboll eller hade fest och att vi störde stressade mig något enormt. Vi mådde verkligen inte bra av att bo där.

När vi var på väg därifrån och flyttlasset skulle gå om bara några dagar och jag hade hur mycket som helst att göra så blev jag sjuk. Jag fick jättehög feber och låg helt däckad. Jag blev arg och frustrerad, jag hade ju inte tid att ligga där och vara sjuk, jag hade saker att packa! Jag fräste och svor och beklagade mig till alla som orkade lyssna men mitt i all frustration så lyckas jag ändå tänka att det är universum som talar om för mig att jag behöver sakta ner och ge mig tid att vila. För det är min övertygelse eller tro eller vad du nu vill kalla det. Problemet är dock, att samhället inte funkar så, jag kan inte ge mig tid att vila, jag har tider att passa och kan inte vila förrän efter jag har passat tiden. Universums ”läxor” funkar sällan med den ”moderna människan”. Jag fick inte vila, det enda som hände av min ”läxa” var att jag fick ännu mindre tid på mig att bli klar med packning och flyttstäd och allt annat som jobb, barn och mat. Jag blev alltså inte utvilad av min sjukdom utan bara ännu mer utsliten.

Är universum ond då som gjorde livet mer besvärligt för mig? Nej det tror jag inte. Jag tror att universum vill mig väl och försöker hjälpa mig att vila när jag inte själv tar mig tid till det men att universum inte förstår att jag har skit att göra och att jag måste göra det inom en viss tid och där blir det en krock. Jag tror dock att krocken inte skulle bli lika stor om vi människor levde mer i naturen och följde årstidernas rytm istället för att ränna omkring och försöka vara lönsamma. Men det är förstås lättare sagt än gjort.

På återskrivande!