Inget ljus utan mörker: Acceptans! Samt håll i er det här kommer att bli långt

Jag är en person som egentligen gillar det mörka och skrämmande. Som barn älskade jag skräckfilm och såg det mesta jag kom över trots min då ringa ålder. Jag var den enda av mina klasskamrater som fick se tv-serien V, den kom ut 1984 och jag var då bara sju år. Idag skulle nog inte en sjuåring tycka att den serien var särskilt läskig alls men med den teknik som fanns i början av 80-talet så var det såklart en annan femma.

Idag fixar jag inte att kolla på mörka och skrämmande filmer och serier. Det tar för mycket av min energi men det kanske inte är korrekt att säga att jag ”egentligen” gillar det, för den jag var då är inte densamma som den jag är nu och ”egentligen” kanske bara är ett nostalgiskt minne av den jag en gång var. Eller så är det här bara en period i mitt liv som är som den är och när den är slut och en ny period börjar så kanske jag känner helt annorlunda… Allt handlar om balans. När livet suger röv så behöver en mata det med extra mycket pepp för att orka med och vad kan vara mer peppigt än skratt? Nu är ju humor en sån där sak som är som baken men här är några serier som får mig att skratta:

Jag är en känsloförespråkare. Ingen känsla är mer värd än någon annan, vissa känslor är bara mer besvärliga att känna än andra men det är en helt annan sak. Jag tror att vi har svårt för de ”negativa” känslorna pga att vi inte accepterar dem i samhället. Det är mest ”gråt inte” och ”var inte ledsen” som vi får höra när vi växer upp. Men att inte tillåtas att känna våra känslor när vi känner dem, skadar oss och vi får då svårt att hantera dem när vi känner dem. När vi gör motstånd mot en känsla så växer den och kan tillslut få enorma proportioner som vi inte klarar av att känna. Med det sagt så ska jag nu berätta om några knep som jag tar till när mina ”negativa” känslor tar för stor plats, som exempelvis när jag ska sova. För även om jag är en känsloförespråkare så behöver jag min nattsömn och jag tänker att det i ”dessa tider” kan vara bra med lite tips på hur en kan skingra eventuella orostankar.

För mig är odling och självförsörjning ett stort intresse, så när jag behöver tysta min hjärna så sätter jag på någon av de youtubers som jag följer. Mina favoriter är:

De flesta youtubekanaler har videolistor och dessa kör jag med automatisk uppspelning på låg volym för att tysta tankarna så att jag lättare ska kunna somna. Om du inte gillar odling, så kolla på något annat, gärna något som du redan har sett så att du inte blir för intresserad av att hänga med i handlingen. Det motverkar liksom syftet.

Jag tror att många i detta vilsna samhälle där vi inte får lära oss att känna och ta hand om alla våra olika känslor, förväntar sig någon lösning där vi ska bli kvitt det som är jobbigt, att vi liksom ska fixa det och sedan är det bra. Men jag tror inte att det funkar så. Du har väl hört att det gör ont att växa? Kanske är det så att vi löser ett problem, tar oss ur en negativ känsla men att det sedan väntar ett nytt problem som vi behöver ta oss an, för det är så vi växer och blir klokare. Om vi får allt serverat, hur ska vi då kunna växa? Om jag alltid får maten lagad åt mig så lär jag mig inte att själv laga mat och inget räcker med endast en gång, precis som att du inte får en god kondition av att springa bara en gång. Nej, det krävs regelbundenhet för att bygga upp något och underhåll för att hålla det i gott skick. Det är ingen skillnad med känslor. Om en vill bli bra på att vara ledsen så behöver en tillåta sig att vara det när en är det och när en är bra på att vara ledsen så vet en att det inte varar för evigt, precis som att glädje inte varar för evigt, för inget varar för evigt. Hänger ni med?

Nu kanske det låter motsägelsefullt att samtidigt som jag pratar om att känna sina känslor, så pratar jag också om hur en kan låta bli att känna det som är jobbigt. Men var sak har sin tid och på natten vill jag sova, jag behöver sova, jag måste sova! Annars funkar jag inte och då måste jag hitta sätt som hjälper mig att skingra orostankar och annat som kan ställa till det för min nattsömn. Det betyder inte att jag inte tar tag i det som oroar mig vid ett annat tillfälle, för gör jag inte det så kommer oron växa tills den exploderar. Men som sagt, inget försvinner. Just det som oroar mig nu försvinner när jag har mött det och gjort vad jag behöver med det men det kommer alltid något nytt och det behöver vi acceptera, annars kommer vi känna oss misslyckade. Nästa grej är nästa grej och har inget att göra med det som vi redan har bearbetat, även om det handlar om samma sak, så är det viktigt att komma ihåg att allt har lager. Vi kanske bara bearbetade det första lagret och därefter kommer nästa lager. Ja som löken, ni vet!

Men en kan inte hålla på och jobba på sig själv 24-7. Det är viktigt med vila! Jag vilar gärna på instagram. Nu följer jag över 3000 konton på insta och jag har många favoriter så jag kan ju inte nämna alla här men de tre första jag kommer att tänka på är:

View this post on Instagram

Sol på snöre

A post shared by Wildroot🍄🐝🌱 (@_wildroot_) on

View this post on Instagram

How crazy to think at one point in time not long ago I used to post full text posts here daily. • That I had the spare energy I suppose to push that hard into an emotional core & rip some shit to talk about out of those dark places needing healed or the bullshit around me needing called out. • Then just a little bit back from then & a little further up the mountain I used to push myself to post twice daily. • At that point I was grasping onto the growth of not this account but self that for the first time I was able to see,not only see but was brave enough to imagine what life might be like if I just kept pushing for change & acceptance of self. • Even further back in time & much further up the mountain I struggled to post anything as my hands didn't work(literally)& my thought processing abilities were fucking murdered by benzo withdraw. • This was all about literal survival,or at the very least hoping to be witnessed before I died up there of many potential threats including my own tortured body/mind,but I ain't even gana lie the first time someone said"Hey can I buy some of that oil from you?"it was the first spark of hope,of a fucking way forward I had seen in a long hard time. • So here I am full circle,struggling to post very often,not having all that much to say, having hard fought nights that I feel lucky to make it through,uphill battles & massive blows I'm not so sure I'll exactly pull off with any real grace. • But it's not full circle because this is a whole new dance,this is what it feels like to almost be at the top of this mountain I've been scaling.This is what it feels like to give all of yourself to something so monumental. • This is me having to pour all of me into my hands,the work,& the never ending strategical thinking to pull off what so many have told me I'll never do. • This is me fighting like my life & the lives of others depend on me making it to the top because they do. • As soon as I reach that place I know I'll be able to look out & see the hope of energy to be deeply present returned as I rest & receive the hands on support I need. • That will be a beautiful day & make the next mountain to climb as small as a molehill my friends!

A post shared by 🌾🌑🌾April Graham🌾🌑🌾 (@she_is_of_the_woods) on

Vill du ha fler vackra och kloka instatips så kolla in mina händelser på instagram. Jag tipsar gärna och ofta om konton jag gillar där och kom ihåg att inget varar för evigt och att allt kommer igen. Sommaren tar slut så småningom, oftast i september men det blir sommar igen nästa år och året efter det…

Berätta gärna om era ”mota Olle i grind-tips”.

På återskrivande!

 

Att leva drömmen

Igår så skrev jag om min övertygelse eller tro eller vad du nu vill kalla det. Jag tror på universum som kraft och att universum är allt, både mörker och ljus, dag och natt, glädje och sorg. Natalie i youtubevideon som jag snubblade över i förrgår kväll berättar om hur hon blev väldigt sjuk när hon började närma sig sin dröm och hur hon ser på det som mörka krafter, eller Satan som vill förstöra hennes dröm. Jag ser på det som att det är universum som hjälper mig genom att tvinga mig att ta några steg tillbaka och titta på min dröm och känna efter om det här verkligen är det jag vill.

297755_10150389718358142_964208943_n

Min dröm var att bo i skogen och odla mina egna grönsaker och på många sätt kan nog den drömmen kännas rätt så simpel, drömmen om att bo på landet och vara lite självförsörjande doftar gärna lite rosa skimmer men verkligheten är sällan som drömmen. I verkligheten blir en ibland insnöad på vintern och ofta vaknar en också upp i ett svinkallt hus, för på natten kan en inte elda. Djuren ska ha omsorg oavsett väder eller hur du mår, skitsamma om du har vinterkräksjuka liksom, djuren ska fortfarande ha mat, vatten och rent hus. Veden hugger inte sig själv, konstigt nog och grönsakerna kräver näring och skadedjursbekämpning. Det kan vara hårt arbete och den delen av att bo som vi gör är inte alltid med i beräkningen när du drömmer din dröm.

När vi först flyttade till huset där vi bor nu, så gick det mesta som kunde gå fel, fel. Jag tänker inte räkna upp allt, inte ens litegrann, för det är inget som jag vill lägga energi på men jag är övertygad om att alla problem som avlöste varandra var universums sätt att fråga mig ”vill du verkligen det här, det är inget enkelt liv du har valt och ska du leva så här så behöver du förstå hur tufft det kan vara”.

Att drömma är enkelt men att leva drömmen är svårare. Mitt svar till universum är och förblir ”ja”. Jag vill leva så här och jag är beredd att arbeta hårt för att leva enkelt.

På återskrivande!

 

Onda och goda krafter

Igår kväll snubblade jag över den här videon på youtube:

Videon handlar om att drömma mycket och stort och att hjälpa andra att nå sina drömmar genom att heja på dem. Kvinnan i videon, som heter Natalie, pratar också om att hon, när hon var på väg mot sin dröm, blev väldigt sjuk, så sjuk att hon endast kunde gå de sex stegen mellan sängen och badrummet. Att något sådant händer när en står endast några steg ifrån att ens dröm ska bli verklighet, kan ju vara förvirrande och nedslående och en kanske börjar tvivla på att det verkligen är det här en vill eller att en kanske inte ska klara av det osv. För Natalie verkar det handla om att Gud tillhandahåller drömmen och Djävulen försöker att förstöra. För mig handlar det om universum och universum är allt, både mörker och ljus, dag och natt, glädje och sorg. Det som Natalie tänker är mörka krafter som vill förstöra, ser jag som att universum hjälper mig att vila om jag gör för mycket, eller att universum tvingar mig att ta några steg tillbaka och titta på min dröm och känna efter om det verkligen är det här jag vill.

tvåan

2012-2013 bodde jag och barnen i en liten tvåa i centrala Norrköping, bara några meter från en av de promenader som omringar innerstaden. Det var trångt, det var högljutt och helt galet lyhört. Barnen skrek från det att jag väckte dem på morgonen och grannen bankade i väggen, tills det att vi kom fram till spårvagnshållplatsen för att ta oss till lekskola och skola. Det här minns inte barnen, framförallt det ena barnet pratar ofta om hur bra livet var när vi bodde i tvåan i stan. Jag gillar verkligen hennes förmåga att enbart minnas det goda med den tiden, och mycket gott var det ju också. Men det var som sagt trångt och högljutt och helt galet lyhört. Jag kunde inte sova om nätterna pga av grannar som kollade på fotboll eller hade fest och att vi störde stressade mig något enormt. Vi mådde verkligen inte bra av att bo där.

tvåan 1

När vi var på väg därifrån och flyttlasset skulle gå om bara några dagar och jag hade hur mycket som helst att göra så blev jag sjuk. Jag fick jättehög feber och låg helt däckad. Jag blev arg och frustrerad, jag hade ju inte tid att ligga där och vara sjuk, jag hade saker att packa! Jag fräste och svor och beklagade mig till alla som orkade lyssna men mitt i all frustration så lyckas jag ändå tänka att det är universum som talar om för mig att jag behöver sakta ner och ge mig tid att vila. För det är min övertygelse eller tro eller vad du nu vill kalla det. Problemet är dock, att samhället inte funkar så, jag kan inte ge mig tid att vila, jag har tider att passa och kan inte vila förrän efter jag har passat tiden. Universums ”läxor” funkar sällan med den ”moderna människan”. Jag fick inte vila, det enda som hände av min ”läxa” var att jag fick ännu mindre tid på mig att bli klar med packning och flyttstäd och allt annat som jobb, barn och mat. Jag blev alltså inte utvilad av min sjukdom utan bara ännu mer utsliten.

10302741_10152443744098142_118750124463955549_n

Är universum ond då som gjorde livet mer besvärligt för mig? Nej det tror jag inte. Jag tror att universum vill mig väl och försöker hjälpa mig att vila när jag inte själv tar mig tid till det men att universum inte förstår att jag har skit att göra och att jag måste göra det inom en viss tid och där blir det en krock. Jag tror dock att krocken inte skulle bli lika stor om vi människor levde mer i naturen och följde årstidernas rytm istället för att ränna omkring och försöka vara lönsamma. Men det är förstås lättare sagt än gjort.

På återskrivande!