Berättelsen om fikat

Jag försöker att tänka tillbaka på den första gången som mitt fika blev viktigt men det var såklart inte en specifik gång, utan en process, en lång mödosam resa där kaffet navigerade mig genom livets stress. Jag ska försöka att beskriva detta så sakligt som möjligt och lägga poesin åt sidan för en stund. Det började när barnen var små.

Häromveckan när Lillfisen kom hem och undrade när jag skulle laga mat, svarade jag att jag inte visste för jag hade inte fikat ännu.

– Men herregud, utbrast Lillfisen, klockan är ju sju, vet du att vi pratade om detta med Elsa (en av barnens kompisar men hon heter förstås inte Elsa på riktigt) igår och berättade hur galen du är med ditt fika, att du alltid ska fika oavsett hur sent det är på kvällen. Vi kan komma hem från någonstans klockan elva på kvällen och du ska ändå fika och ingen får störa dig när du fikar!!

– Nej precis! Och ändå så stör ni mig. Alltid! Ni är så himla respektlösa, svarade jag med glimten i ögat.

Även om det förstås är hundra procent sant. Barnen har aldrig klarat av att låta bli att störa mig när jag intar mitt eftermiddagsfika, eftermiddag med modifikation då, för precis som Lillfisen säger så intar jag mitt eftermiddagsfika även om klockan hinner bli elva på kvällen.

Det började som sagt när barnen var små, jag behövde något som bara var mitt, en stund för mig själv där jag fick vila. Men det fick jag aldrig. Aldrig lämnade de mig ifred. De förstod helt enkelt inte. De hade ingen tidsuppfattning. Fikat blev ändå något för mig att klamra mig fast vid. Även om jag visste att stunden för mig själv inte skulle bli lång så kunde jag med hjälp av att fokusera på mitt fika och att titta på något på datorn med hörlurar på ändå få en deltidsflykt till en annan värld för en stund.

Barnen har blivit stora och idag ser livet annorlunda ut. Min tidigare heliga stund med kaffe och macka kändes nu begränsade istället för att ge mig en stunds vila. Kanske var det dags att utvärdera mitt fika?

Jag strök mitt eftermiddagsfika från schemat och testade det i några dagar. Det gav mig mer frihet men jag blev också helt galen av hunger! Tre större mål per dag räckte inte för mig. Min hjärna kraschade. Så jag satte in mitt eftermiddagsfika på dagordningen igen men tidsmässigt så var det i vägen för mig. Det krockade nästan alltid med Jonssons dagliga långpromenad och om jag sköt fram promenaden lite så att jag hann fika innan så blev fikastunden mest stressig, vilket förstås var väldigt kontraproduktivt, och så blev jag kissnödig så fort vi gått utanför dörren. Kaffe är många bra och goda saker men det är också vätskedrivande. Om jag istället fikade efter långpromenaden så blev fikat sådär sent och för tätt inpå middagen och så får det bara vara på undantag och inte varje dag.

Visst hade jag funderat på om jag inte kunde ta med mig mitt fika på långpromenaderna och nog var det en bra idé men det var också väldigt annorlunda från hur mitt fika hade sett ut i över ett decennium: Den heliga stunden, det underbara avbrottet, den fantastiska övergången från dagens arbete till kvällens arbete. Från det att packa ihop dagen och att gå ut i köket och meditativt brygga två koppar kaffe och bre mig en macka, till att sätta mig ner med fikat och försvinna iväg en stund… magiskt!

Men om en vill förändra något så måste en göra och inte bara fundera, så jag gjorde.

Jag gjorde min sedvanliga meditativa bryggning av två koppar kaffe och bredde mig en macka men istället för att sätta mig ner med den så packade jag ner den i ryggsäcken.

Nu går jag långa skogspromenader med Jonsson och vi har hittat vår plats i skogen där vi sätter oss en stund och tittar ut över fältet mellan träden medan jag dricker kaffe som får vara rykande hett i några korta sekunder och Jonsson pendlar mellan att tigga brödkanter och att ligga fint. Hon är duktig hon. Och eftermiddagsfikat gör det som det ska göra, det ger mig en stunds vila.